MENDI  MENDIYAN

 

Personajes

JUAN CRUZ

ANDREA

TXIKI

JOSÉ MARI

GAIZTO

KAIKU

Viejo Pastor

Nieta de Juan Cruz

Nieto de Juan Cruz

Prometido de Andrea

Enamorado de Andrea

Viejo Pastor

Barítono

Soprano

Soprano

Tenor

Bajo

Barítono

 

La acción se desarrolla en un caserío vascongado, a principios del siglo XIX.

 

I EKITALDIA 


I Agerraldia 

(Agerraldia mendian da. Eskumaldean Juan 
Cruzen etxola, Andrea eta Txiki umezurtzen aitona. 
Gaztañondopean Andrea eta Txiki lotan daude) 

ANDREA
(Ametsetan)
Ama! au bildurra! ikaraz nago... 
zergatik da gaiztoa? ardi gaxuak! azaldu bear du... 
Aita! Aita! Aita! Otsoa! Otsoa!

(Dardaraz esnatzen da Andrea. Esnatzen da Txiki) 

TXIKI
Zer dezu, Andrea?

ANDREA
Ez da ezer, Txiki...

TXIKI
Negarrez zaude; zer dezu, Andrea?

ANDREA
Begira be amets. Egiten nuben gaba zala ta nere amak 
bere magalian 1o neukela.
Esnatu nintzan: otso gaizto bat, ixilik, gure artaldean 
sartutzen ari zala eta, arditxo bat jaten zijuala, entzun 
zan bertan tiro bat. 
Gure aitak, ezkutu batean zai zegola ilda laga zuben.

TXIKI
Aizazu, Andrea: ezagutu al zenuben gure aita? 
Indartsu pizkorra zan. Ez da ala?

ANDREA
Bai, oso ona zan? 
Eta pentsa orain bakarrik gaudela...

TXIKI
Egiya, Andrea; zer triste jartzen naiz, 
gogoraturik ez nubela nere aita ezagutu.

ANDREA
Ikusten dezu nola arrazoi nuben 
ez zuri gontatzien nere ametsik?

TXIKI
Begira, Andrea: 
beti alkar maiteak izan bear degu; nai dezu?
Nik kontu egingo dizut, 
izango naiz idartsua gure aita bezela; egiya?

ANDREA
Bai, Txiki bai, oso ona zera; 
nik ere oso asko maite zaitut. Orain - nai duzu?
Zuaz aitonangana ikustera zer egiten duben. 
Baña ez eiozu ezer esan.

TXIKI
Zer, gero?

ANDREA
Len kontatuko gaudenik.

TXIKI
Ez zaita eztutu ez diyot esango. 

(Txiki etxolan sartzen da) 

II. Agerraldia

ANDREA
Zuaz, zuaz, gau illuna. 
Ultzizazu mendi artean dagon eguzki dizdizari ori 
agertu dediyen argitasun pare gabe eder ontara.
Eramaizazu zure mantope beltz ortan ardizai 
onen naigabe guziyak. 
Eta zubek, nere ardi oso maitagarriyak, nere lagunak, 
poztu zaitezte ikusirik egun berriya; belartzen jan lasai, 
bildur gabe, dezutela zelatari eguzki ederra.
Artzai pizkorra: jo, jo zure soñu alai, biguñ ta eztiyak.
Betor eguzki zoragarriya gure menditartea argitutzera.
Artzaixoa; jo soñua; 
zuk alaitasuna ematen diyozu mendi bakar aberi. 
Zuk nere biyotza betetzen dezu pozez. 
Zure soñu pozgarriyak aztutzen dituzte gau
beltz onen pena guziyak. 
Jo, jo soñua, artzaitxoa: jo, jo soñua.

III. Agerraldia 

(Txikiren laguntzaz, Juan Cruz eta bera etxolatik 
irtetzen dira) 

JUAN CRUZ
Semetxo maiteak, 
pozkidaz zaudete lenbiziko goiztarrak zeratelako.

ANDREA
Obe izango zan ez bagenun ori egin.

JUAN CRUZ
Zer, ba?

TXIKI
Ba da goizegi jaiki eta irtenik, jarri giñan Joshe Mariri 
zai gaztain azpi ortan ta biyok loak artuta gelditu giñan.

ANDREA
Txiki, guazen orain ardiyetara.

JUAN CRUZ
Bañan, ez juan urruti.

ANDREA
Alde ontan gaude.

JUAN CRUZ
Ondo da; gero arte, nere semeok.

ANDREA
Agur; gero arte, aitona. 

(Mendirako bidetik Andrea eta Txiki joaten dira)

IV. Agerraldia 

JUAN CRUZ
Zenbat maite degu bizitza! 
Bertatik gutxi gelditzen ba zaigu...
Birjiña Ama! 
Ikusten dezu nere izaera errukariya; 
zugana alderatze naiz borondatez betia. 
Egunero bezela, erregutzen dizut osatu 
zaidazun zure mesede dontsua. 
Bizi nai det, Birjiña Ama, umezurtz gaxo oyengatik; 
aiz aula eta errukarri, bizi nai det berarengatikan. 
Ama ona, aditu nazazu. 

(Juan Cruz jeixten da) 

V. Agerraldia 

(Kaiku irtetzen da) 

KAIKU
La, la, la, la, la, 1a...

JUAN CRUZ
Zori oneko umoria; 
poztasunez betea zera Kaiku lagun zar nerea.

KAIKU
Zer egingo dezu, bada?

JUAN CRUZ
Arrazoi dezu, gizona, arrazoi... 
Eta nola zabiltz ganaduakin?

KAIKU
Batere gabe naiz orain; 
Gaiztoren aitari denak saldu diyozkat.

JUAN CRUZ
Zer diyozu, gizona? 
Nola bizi nai dezu?

KAIKU
Bañan, saldu dizkat beren etxian gelditzeko itzian; 
artarako, berak jaten eman bear dit. 
Zer nai dezu, aitona? 
Denak ezin pentsatu genezake berdin bestela, 
izango litzake zu bezela, billoba maitiak izan ezkero.

JUAN CRUZ
Egiya: danok; 
bakoitzaren amoriya bizitzaren bearra bezela da.

KAIKU
Eta zer ditoye Andrea ta Txikik?

JUAN CRUZ
Gaur goizaro utzi dute bere etxola eta, esan didatenez, 
ardi tartean loak arturik egon amen dira oyek aurrak.

KAIKU
Ongi, ongi; 
Bada nik nuben zuri esan beharra.

JUAN CRUZ
Beti bezela, kondaira bat.

KAIKU
Ez, aitona; arritzen bazera ere, 
nik pensatzen det Andreagatik,
Artzai bat badet ez emendik urriti, txintua, ganadu
asko ditubena ta Andreagana begiratzen asiya da: 
nola: ixillik zaude? 
Poz aundi bat ematia uzte nuben eta etzaut ori gertatu.

JUAN CRUZ
Asmatzen det dena; badakit zeñengatik ari zeran. 
Eta... aizu, zure nagusiyak igarri 
al ditu semearen asmoak?

KAIKU
Bera izan zan lenengo Andreaz gogoratu zana.

JUAN CRUZ
Zer esaten dirazu? 
Gogoratu bera, azpaldiyan itzik egiñ ez
degunak, bein esan niyolako arlote bat zala. 
Gauza arrigarriya da, Kaiku; joan zan... 
ezagutzen ditut arren izaerak,
beragatik ixillik egoten naiz.

KAIKU
Ura joan zan... 
Utzi itzazu berriketak alde batera eta beraz 
pentsa zazu gaur edo biyar bakarrik gelditu 
zekela neska maitea.

JUAN CRUZ
Estimagarriyak dira zure esanak, Kaiku; bañan, nik ezin
nezake asmoa jarriarazi Andreari alako gendeagana... 
Ez da dirua bakarrik izatea... 
Diruakin jan egiten da; bañan, bizi... 
jatia baño zallagua da.

VI Agerraldia 

ANDREA
(Barruan) 
Artzai pizkorra: 
jo, jo zure soñu alai, bigun ta estiyak. 
Betor eguzki zoragarriya.

KAIKU
(Abots ixillan) 
Badator bera; buruzbide geyegi daukazu zuk... 
Eta nik itz egingo diyot.

JUAN CRUZ
Oroitu zaite nik esandako danak.

(Andrea irtetzen da) 

ANDREA
Nola ain goiz emen, aita jauna?

KAIKU
Goizero jaikiya izan bear dezu, 
iduritzen zait, mendiyan bira egiña zerala.

ANDREA
Bai, bira naiz, bañan... 
gaur ardi gaxuak gutxiyakin pasa biarko dute; 
zergatik, uste det, jakingo dubela nola Joshe Marik 
billatu duben otsoen aztarrana.

KAIKU
Berri txarra ematen didazu.

JUAN CRUZ
Ta, Txiki; nun gelditu zan?

ANDREA
Ikusiko baluke, aitona... pozez zoratzen dago.

KAIKU
Zer egiten du?

ANDREA
Badaki beste ametsik ez dubela: 
bere eiza ta sutarmarena, 
ba da gaur Joshe Marik utzi diyo txoriyak iltzeko; 
ikusi balu zeiñ egokiya dan...
oso pozgarriya zan ikustea bere sutarma bizkarrian 
artuta batetan; txoriya aidean ta egaz ikusten zubenian, 
makurtzen zan ta katuen gisara, usterik gutxienian,
zerbait alderatzen zan berengana, 
gero zuzen-zuzen begiraturik, zart! 
tirua botatzian, irtetzen zan korrika, oyu egiñaz: 
ill det, ill det. 
Poztuko zan aitona, ikusi izan balu.

KAIKU
Pozez egongo zera ikusirik billoba 
zure tankerakua datorrela.

JUAN CRUZ
Uste det bayetz (otsuengana juan nai zuben)
A ikustera nua... nola nago zugayatik 

(Etxolan sartzen da) 

VII Agerraldia 

ANDREA
Aita jauna, kontu bat esango al didazu?

KAIKU
Ez dizut esango, berealaxe aztu egiten zerata.

ANDREA
Aztu... bai! zera

KAIKU
Begira, bat. 
Au gertatzen zan mendi gañean uda batean:
Ardizai beti... 
Pozik zebillan batzuen artean, 
neska polit bati goizero ardiak bazkatzen. 
Artzaitxo gazte batek kupidaz zion laguntzen; 
igaro zan udara, eldu alegin bearra.
Beste urte arte egin zion azken agurra, 
artzai neska begira egonik xamur-xamurra. 
Bildu zan txabolara pil-pil jarioz negarra.

ANDREA
¡Gaixua! Baña, nola artzayak utzi zuen bakarrik? 
¿Zer gaiztoa! 
Esan nazula orduan, exerita, zer eginzuan...

KAIKU
Billlatu zuten a exerita, zai zegoala; ez bazuen ekarri, 
an, diyoe, ilko zala; ez bazuen ekarri... 
an, diyoe, ilko zala, ilko zala.

(Andreak negar egiten du) 

Zer dezu, Andrea? ez zazula negarrik egin.

ANDREA
Bein ere ez dit orren kontu penagarririk esan.

KAIKU
Baña, zergatik orla jarri zera? Kontua zan.

ANDREA
Ez dakit neronek.

KAIKU
(Gogoz) 
Ultzi itzazu kontu oyek. Aitu, 
ni banua Gaizto deika dago-ta. 
Gero arte, Andrea.

(Ba doa) 

VIII. Agerraldia 

ANDREA
(Kaikuren ipuina oroitzen) 
Mendi gañean ¡neska polit bat!
¡Artzai gaztea!

JOSHE MARI
(Barruan) 
¡Andrea!

ANDREA
Artzai gaztea!

IX. Agerraldia 

ANDREA
Gizona, nekez iritxi zera.

JOSHE MARI
Berri txarrak dakazkit... 
Goizian errekan nebaitu ditut otsuen aztarranak.

ANDREA
Otsuenak, diyozu?

JOSHE MARI
Otsuenak!

ANDREA
Onak gaude, beraz; arditxo gaxuak!

JOSHE MARI
Bañan; ez bildurtu, gaur ekinaldi bat eman bear diyot.
Orain, mendira nua, Andrea.

ANDREA
Oso luzarako al zuaz?

JOSHE MARI
Bereala banator. 
Agur, Andrea.

ANDREA
Aguro etorri: badakizu bakarrik nagola.

JOSHE MARI
Zer nayago nik. len-bailen etortzia bañan.

ANDREA
Bada zenbat lenago juan, laisterrago etorriko zera.

X. Agerraldia 

(Gaizto ta Kaiku sartzen dira, Joshe Mari ikusterakuan
sartzen direla izkutatu egiten da zuhaitz artean eta
begiratzen) 

KAIKU
Begira, ementxen dezu Andrea.

GAIZTO
Zer egiten dezu, Andrea?

ANDREA
(Janaria gertatzen ari dala) 
Ikusten dezu; egunero bezela, jatekoa prestatu.

KAIKU
Gaizto: Jan liteke onek jartzen dubena: ez da egiya?

GAIZTO
Bai, orixe: ez diguzu ezer eskaintzen?

KAIKU
Ez al dezu erantzuten?

ANDREA
Txualiatzeko gogua daukazute.

KAIKU
Eta Juan Cruz, non da?

ANDREA
Arrano-mendira Txiki ta biyak juan dira orain bertan.

KAIKU
Ni ere banua; itz egin bear diyot, 
ta laister naiz ostera emen. Gero arte 

(Gaiztori bakarrik) 

Bakarik gelditzen zera. 

(Biyari)

Agur 

(Ba dijoa) 

XI. Agerraldia 

GAIZTO
Bakarrik gaude, Andrea: ni nator zuri eskeintzera 
dena ne rea dan guziya, jakin zazu ditutala nere
mendiyak eta, zuk nai ba dezu, zure ardi eta nere
arditxuakin egingo degu artalde audi-aundi bat. 
Zu bakarra izango zera beraren kontu artzallea: 
nigan, bakarrik arkituko dezu lagun on bat: 
beti izango naiz zure aldamenean. 
Ikusiko dezu, bai, zer inbiriya duten mendiyan 
ikusirik zu zerala artalde aundiyaren jabea.

ANDREA
Naiz nere maitasuna aundiya izan nere ardiyetara, 
ez nuke utziko ere zurieetara bai, zuk e skeintzen 
nazkizutnera, zergatik denak bat izango lirake: bañan, 
bildur naiz, Gaizto, izanik ainbeste banakatu edo 
errepartitzeko, gelditu likela oso gutxi artzayarentzat, 
eta ori zer txarra izatia dan...

GAIZTO
Eta zer nai dezu esan orrekin?

ANDREA
Nai dizut esan ezin eskein dezutela naitasun aundiyak, 
zergatik ori ez da baletan jayotzen...

GAIZTO
Jakiña, zuri iruditzen zaizu Joshe Marik alde guziyetara
laguntzen zaitulako, beste iñok ezin maitatu zindukela.

ANDREA
Ez, Gaizto, ez; orain beintzat, ez det iñoren maitasunen
bearrikan, pozkide osoan arkitzen naiz: ez det poztasun
geyagoren bearrik.

GAIZTO
Juramentu egiten dizut damutuko zaizula; 
zer ezkeñi lizazuke Joshe Marik, arlote orrek, ezer ez 
izatiagatik ganadu gutxi eta txarra besterik ez dubena?

ANDREA
Bañan, zer egin dizu Joshe Marik arrengatik 
orrela itz egiteko?

GAIZTO
Ori... ezan besterikan biar.

ANDREA
Bada ark baleki orla alkartzen dezula, ez litzuke 
barkatuko; eta nik ere ez det nai orlakorik aditu.

GAIZTO
(Andrea elduaz)
Gero esango dezu orrekin ez dezula ezer.
Gezurra!...

XII. Agerraldia 

(Joshe Mari izkutatua dagoen lekutik irtetzen da.
Gaiztoregana dihoa, "beldurti" deitzen. Borrokan
alkar eta Joshe Marik Gaizto lurrera botatzen du.
Andrea, Juan Cruz eta Txiki joan diren bidetik doa
aitonari deika) 

ANDREA
¡Aitona! ¡aitona!

(Andrearen oihuekin gertatzen denarekin 
konturatzerakoanJuan Cruz heltzen da) 

JUAN CRUZ
¡Joshe Mari! ¡Joshe Mari!

(Aitonaren abotzaz Joshe Marik Gaizto libre uzten du) 

JUAN CRUZ
Zuaz, zuaz. eramanzazu ori 
¡Agur mendiko paketasuna!

(Gaizto amo urruntzen da) 

Indartsu izan zaite...



 II. EKITALDIA 


(Joshe Mari iristen da, zorionaren lekuari abesten dio, 
Andrea bizi den mendi zati ho rri. Ezin du menditik 
ibili, ezin du lorik ere egin "Andrea maite zaitut, 
Andrea maite zaitut..." esan gabe. Joshe Mari joan
da eta Juan Cruz eta Andrea agertzen dira. Aitonak, 
ea zerbaitek kezkatzen dion galdegiten dio Andreari; 
baina honek ez du aitona larritu nahi, sentitzen duen 
bakarra atsegina dela erantzunez. Juan Cruz txabolara 
abiatzen da, lo egitera gero, gauez, ardiak zaintzeko 
asmoz.
Txiki azaldu da; Andreak Joshe Mari non dagoen 
galdetzen dionean, auzoko guztien aurretik otsoa 
ehiztatzera joan dela erantzuten dio. Otsoa ehiztatzera 
joan ez den bakarra Gaizto da. Andreak, orduan, 
Joshe Mariren in-darra eta Gaizto nola lurrera 
bota duen gogoratzen dio Txikiri.
Joshe Mariren abotsa entzun da, txakurrak otsoaren 
aztarnak jarraitzen gerturatzen ari direla Emakumeari 
ohartaraziz. Beldurtu egin da Andrea eta Joshe Mari, 
ez arduratzeko esan ondoren bera gertu izango 
duelako, izkutatzera doa, otsoaren zain. Txiki eta 
Andrea ere izkutatu egiten dira otsoaren zain, aldi 
berean artaldearen borda zainduz Bapatean, ardi 
artean zerbait mugitzen dela somatu dute, eta Txikik 
tiroa botatzen du. Tiroa entzutean Juan Cruz azaltzen 
da eta Joshe Mari eta Kaiku ere bai, dagoeneko 
ehiztatua izan den otsoarekin. Txikik aitonari, borda 
aldean mugitzen ikusi duen zuzenbidera tiroa bota 
zuela kontatzen dio. 
Aitonak, hilik dagoen ardiaren zauriak otsoak 
ez dituela egin ikusi du. Kaikuk ardia hiltzeko 
odoleztaturik dagoen aiztoa aurkitzen du. Ganibeta 
Gaiztorena da, zalantzarik gabe bere mendekua 
aurrera eraman nahi izan du. Joshe Mari korrika 
irteten da. Andreak nora doan galdetzen dionean. 
Gaiztoren bila, erantzuten dio) 

l. Agerraldia 

JOSHE MARI
¡Alare! zorioneko lekua! 
Aundiya dala diyote mundua: 
neretzat, dena dago or. 
Nere naitasuna amodio biurtu zan ezkero, joaten naiz 
baso ta mendi ezin bizirik zure txabolatik urruti. 
Luziak iruditzen zaizkit gabak zugan pentsatzen
ez badet ta beñere ez nau loak artzen esan gabe: 
Andrea, maite zaitut. Andrea maite zaitut. 
Andrea nerea, maite zaitut.

(Joshe Mari kanpora doa) 

II. Agerraldia 

JUAN CRUZ
Zerbaitek estutzen zaitu? 
Andrea, naigaberen bat al dezu?
Etzayozula gorde aitonari ezer, zergatik, 
naiz zarra izan, oraindik biyotza gordiña ta poztasunez 
betia dauka zu bezela bizitzen asten diranentzat.

ANDREA
Lasaitu bedi aitona, naigabe ta penarik ez det; 
poztasun aundi bat senti det, oso poztasun aundiya.

JUAN CRUZ
Ez al nazu gezurra esaten? 
Ba dakizu biyon artean bakarrik
pena guziyak elkartu bear ditugula. 
Pozak bakarbakarrik zuretzat;
oyek nigandik ezkutatu ziran, 
aldendu ziran zar onengatik. 

ANDREA
Zer ona dan, aitona maitea!

JUAN CRUZ
(besarkada) 
¡Ba... ba! 
Lo egitera nua gero gabian zelatan
etorteko; ardiyari begiratu zubek.

(Juan Cruz etxolan sartzen da) 

III. Agerraldia 

ANDREA
Aizazu, Txiki: Zer egiten ote du Joshe Marik?

TXIKI
Egiya, otsuengana joan zan. 
Ez dakizu zer pena sartu zitzaidan
gaur artaldian asten ikusi ditutanian!

ANDREA
Asko joan al dira?

TXIKI
Iya mendiko guztiak, Gaizto ez bezin, denak.

ANDREA
Bada... Gaizto ote zan?

TXIKI
Neronek ikusi det.

ANDREA
Ori, beti bera!

TXIKI
Bai, kazkarra da, bai.

ANDREA
Nola joan zan Joshe Mari jotzera?

TXIKI
Bañan, gu joan giñanerako, 
Joshe Mari zan nagusi ta lentsulari:
ez baziyon aitonak deitu, bertan itotzen du. 
Zer indartsua dan Joshe Mari ¿Eh? 
Beste mutillak baño indartsuagoa, bai; 
nik izugarri asko maite det. Eta zuk, Andrea?

ANDREA
Zuk ez al dezu jo nai txistu piska bat?

TXIKI
Bai, orixe; 
orain ikusiko dezu Joshe Marik zenbat erakutsi didan.

JOSHE MARI
(Barruan) 
¡Andrea!

ANDREA
¡Oi! Joshe Mari da.

TXIKI
Zer izan bear du? 
Egun guztia igarotzen dezu irudituaz aren doñua dala.

JOSHE MARI
(Gertuagotik) 
¡Andrea !

ANDREA
lkusten al dezu nola dan tira bera?

(Joshe Mari menditik elduten da) 

IV. Agerraldia 

JOSHE MARI
Korrika nator, 
Andrea zakurrak alde ontara 
datoz otsuen arrazurakin.

ANDREA
Au bildurra! zer egin bear degu? 

TXIKI
(bere eskopetarekin tiro botatzeko gogoz)
Itxaron: ikusiko dezu, ikusiko dezu.

JOSHE MARI
Ez izutu, Andrea. 
Ni emen nago pasa bear dute leku hakarrian bertan.

(Joshe Mari korrika irtetzen da)
(Mendian abotzak: otsua, otsua, otsua, otsua!) 

V. Agerraldia 

(Gaua guztiz ilundua) 

ANDREA
(Bildurrez)
Guazen aitonari deitutzera.

TXIKI
Ez zaitezela txorua izan; 
badakizu zer esan duben Joshe Marik.

ANDREA
Nik, bildur aundiya daukat: 
Txiki, guazen, guazen aguro,
Ezkutatu gaitian arbol-atze ortan. 

(Gaztañondopean izkutatzera doaz) 

TXIKI
Emendik ondo ikusiko ditugu gure arditxoak. 

(Ixilean Gaizto artaldera hurbiltzen da eta ardi bat 
hartzen du ahizto batekin hiltzeko)
(Andrea eta Txiki ilunpean Gaizto otsoa dela uste dute) 

ANDREA
Zer da ori? 
Txiki, Txiki, or dabil; begira, begira.

TXIKI
Ardi bat jaten ari da 

(tiro bat botatzen du)
(Gaiztok, gerizpearen laguntzaz, ihes egiten du: 
Juan Cruz, tiroa entzuterakoan, etxolatik iretzen da) 

JUAN CRUZ
Zer da? zer gertatzen da? zer izan da?

TXIKI
Aitona! otsuari tira diyot.

JUAN CRUZ
Non?

TXIKI
Ortxen inguruan...

JUAN CRUZ
Seguru al zaude otsua zala

(Mendian abotzak, Ah! ah! ah! tiroak) 

Arrazoi zenuben; il dute otsua. Emen dira.

(Joshe Mari eta laguntza agertzen dira. Joshe Marik 
otsoa dakar. Joshe Marirekin datozen artzainen, Juan 
Cruzen, Andrearen eta Txikiren poztasuna) 

ANDREA
Joshe Mari! 

(Joshe Marik otsoa Andrearen
oingainean botatzen du) 

JOSHE MARI
Ara, emen dezu ainbeste lo kentzen zrzuna.

ANDREA
Ez guziya, ez.

TXIKI
Oyek ortzak!

(Kaikuk, artzainekin heltzen dela, Txikiri) 

KAIKU
Orain ez dezu esango ez dezula otsua ikusi.

TXIKI
Bai, ta tira ere.

KAIKU 
Zuk?

TXIKI
Bai, orixen da; zubek baña lenago.

JOSHE MARI
Nola?...
¿Ezin zitekian pasa emendik?

ANDREA
Bai, ikusi degu.

JUAN CRUZ
Esan didatenez, inguru ontara iritxi da.

KAIKU
Esan zaiguzu, Txiki, nola gertatu zen.

TXIKI
Betor, nik esango diyot tontor inguru ortan. 

(Txiki artaldera hurbiltzerakoan ardi hila aurkitzen du) 

¡Aitona!, aitona! begira emen zer dagon!

KAIKU
Besteren bat pasa ote da?

JOSHE MARI
Arrazoi zuben mutillak.

JUAN CRUZ
Ikusi, Txiki; bañan, zer ikusten det?
Zauriyak be ez dira otsuenak.

(Ardi hila dagoen lekuan ahiztoa aurkitzen du) 

KAIKU
Zer da au? 
Labaiñ bat odolez betia: itxaron, uste det ezagutzen
delata. bai. Gaiztorena da, nere nagusiyen semiena.

JOSHE MARI
Gaiztorena, diyozu? 

(Joshe Mari, Kaikuri ahiztoa kentzen, 
bidetik korrika joaten da) 

ANDREA
Nora zuaz, Joshe Mari? Nora?

JOSHE MARI
(Bidegañetik)
Arren billa, arren billa .

(Joshe Mari irtetzen da) 



III. EKITALDIA 


(Haranean, jai egun batez. Artzai eta herritarrak 
abestuz eta dantzatuz datoz. "Udazkeneko arratsaldeak 
motzak dira... abestu eta dantza egin dezagun". Elizan 
sartzen dira, elizkizunean parte hartzeko eta bertan 
"Ave Maria" abestuko dute. Eliza utzi dute eta jaia 
amaitua da. Joshe Marik oraindik ez joateko erregutzen 
dio Andreari. Emakumeak iluntzen hasia delako aitona 
larri egongo dela, baina Joshe Marik bereari eusten 
dio eta Andreagatik sentitzen duen maitasun guztia 
adierazten dio, "Txiki tandik elkarrekin ardien atzetik 
korrika ibili gara, nagusitu egin garala konturatu 
gabe; neguak, iristean, bereiztu ohi gaitu, baina 
agurtzen zintudan bakoitzean, nire begiradan agurra 
baino zertxobait gehiago zegoen, gure benetazko 
maitasunaren seinalea" Andreak ez daki zer erantzun, 
hitzik gabe bere bihotzak esaten duen guztia argi bait 
dago. 
Andrea eta Joshe Marik asmoak bategitearen promesa 
egiten dute, une horretatik elkarrekiko maitasunaren 
edertasuna sor dadin. Ezpainak isilik egon arren, 
bihotza mintzatzen da. Biak Andrearen txabolarantz 
bideratzen dira.
Gaizto azaldu da eta bere maitasuna mendeku bihurtu 
zuenetik denak bazterrean utzi dutela kantatzen du, 
samindurik. Bakardadea du lagun, eta zeloz sukarturik 
bizi da. Joshe Mari bere maite mina laguntzetik itzuli 
da. Gaiztorekin topo egin du eta ea zergatik ez den 
erromerira joan galdetzen dio. Andrea beste gizon 
baten alboan ez duen ikusiko beldur, Gaiztok erantzun. 
Aurrerantzean, Andrea bere alboan baino ez duela 
ikusiko adierazten dio Joshe Marik, betirako elkar 
maitatzea zin egin dutelako.
Gaiztok ezin du umilazio hori jasan eta bere aizkoraz 
Joshe Mariri joka hasten da, hau odolez beterik eta 
Andrea deika lurrera erortzen den arte. Gaiztok ihes 
egiten du) 

I Agerraldia 

(Enparantza bat, eskumaldean eliza, ezkerraldean 
iturria. Agerraldian artzain abesbatz bat. Jaira 
heltzen diren beste artzain batzu sartzen ari dira) 

HERRIA
Korrika, bide txigorretatik erromerira etorri gera. 
Kanta zagun eta kanta zagun eta dantzan egin zagun, 
mutillak.
Zori gaiztoan, laburrak dira udazkeneko arratsaldiak. 
Aztu zaizkigun naigabe guziyak eta dantza dezagun, 
mutillak.
Gure ballera maitagarriyan festetan gaude; urtero onera
etortzen gera pozez eta izaera ospatzen degu legez. 
Gure hallera maitian festetan gaude.

ARTZAIN BAT
Dantzatu, dantzatu nik bitartian.

HERRIA 
Ja, ja, ja!

ARTZAIN BAT
Kanta eran, egingo det gogotikan.

HERRIA
Ja, ja, ja, ja! Ja, ja, ja, ja!
Gure ballera maitagarriyan festetan gaude; 
urtero onera etortzen gera pozez eta izaera ospatzen 
degu legez. Gure ballera maitian festetan gaude. 
Korrika, bide txigorretatik erromerira etorri gera.
Kanta zagun alai, kanta zagun eta dantzan egin zagun
mutillak. 
Zori gaiztoan, laburrak dira udazkeneko arratsaldiak.
Aztu zaizkigun naigabe guziyak eta kanta dezagun,
mutillak.
Sartu gaitian orain elizara; 
bere ezkilak guri deitzen digute.
Gero, gero dantzan ibiliko, bai, gero; orain, elizara.

(Gizon taldeak elizara sartzen dira. Eliza aurrean 
enparantzan geratzen diren artzainak belaunika). 

Agur Maria 
(Barruan)  
Ave María, grati plena; 
Dominus tecum, 
benedicta tu in mulieris...

HERRIA
Gure ballera maitagarriyan festetan gaude, 
festetan gaude, festetan gaude; 
kanta zagun, dantza zagun gure mendi mendiyan.

Aurresku Dantza 

Ariñ Ariñ 

Dantza (Bikoteak) 

(Angelusen ezkilarekin dantza bukatzen da) 

HERRIA
Korrika, bide txigorretatik erromerira etorri gera: 
kanta zagun alai, 
kanta zagun eta dantzan egin zagun mutillak;
zori gaiztoan laburrak dira udazkeneko arratsaldiak. 
Aztu zaizkun naigabe guziyak 
eta dantza dezagun, mutillak.
Korrika, bide txigorretatik erromerira etorri...

II Agerraldia 

(Agerraldian Andrea eta Joshe Mari bakarrik 
geratzen dira. Iluntzen da) 

JOSHE MARI
Ez zuazela, Andrea; itz egin nai nizuke.

ANDREA
Aitonatxoa kezketan egongo da ageri ez naizalako. 
Illuna dago; ala nai badezu, biyar.

JOSHE MARI
Ez, Andrea, ez; 
pixkatxo bat bakarrik nik erregutzen dizut.

ANDREA
Orduan, zer nai dezu?

JOSHE MARI
Zergatik galdetzen didazu?
Zalantza izango nuke esateko zure begiyetan irakurriko 
ez banuke zer erantzun zenezaken.

ANDREA
Zer diyozu, Joshe Mari? Ez dizut aditzen.

JOSHE MARI
Txikiyak giñan. oso aurtxuak: gogoratzen zera nola 
korrika zure etxola onera iritxiko nintzan bildurrez 
bezela ibiltzen giñan arditxo txiki gaxo oyen ondoren 
gure oju ta karraxiyakín, ikaraturik itzulitzen ziran 
erotuak; gero, denak bildutzen ziran lotura batian. 
Guk orduan, elkarri begiratuaz, goxogoxo jarrai egiten 
genuben. Bai, aurrak giñan; zer egingo genuben? 
Jarrai bazka. Gero, zu azi egin ziñan; ni iritxi nintzan 
gizon bat ízatera: zer pozakin jaisten nintzan mendi 
eder oyetan! lenbizi geldi; gero, oso presaka. 
Zure etxolako onera. ez, nintzan bildurrez bezela. 
Andrea, oju egiten nuben goitik, bai, txit goitik ta itz 
gozo batek ezuben erantzutzen: Joshe Mari! Orduan, 
arrokeriz beterik, txistua jotzen nuben indar batian 
nairik bezela adierazi mendi guzijari bera zala nere 
izena esaten zubena. Zure pozkidak ziran nere egiyazko 
pozak; zure naigabeak. tristetzen ninduten. 
Iristen zan negu beltz ikaragarriya; elurrak biyaltzen 
ginduben menditik. Aldentzen nintzan zugandik, 
gorderik biyotzan erdiyan ustea baten oroitza. 
Datorren urte arte, esaten zenidan. Bai. Andrea, 
erantzun nizun nik. Andrea, baldin azkeneko begiratu 
goxo arrek esan nai bazuben agur bat bañan geyago, 
maitasunaren señalia izan nai zubena... nik maite zaitut!

ANDREA
Eta nik, zer erantzun nezaizuke? 
Naikua baldin bada begiyari erreparatzia 
adierazteko nere biyotzak senti dubena,
zer adierazi lezakete nere itzak len esan ez dizunikan?

JOSHE MARI
Andrea nerea: atoz, atoz.

BIAK
Elkartu ditzagun biyaren asmoak gaur daudik 
iraun dezan amoriyo onen edertasuna. 
Betor ugalde gogorra gu eramatera bata bestian urrutira, 
zergatik, naiz ezpañak mututu, 
biyotzak itz egiten badute, bada amoriya; bada, bai. 
Maite zaitut; Maite zaitut.

ANDREA
Nere Joshe Mari!

JOSHE MARI
Andrea nerea!

ANDREA
Maite zaitut!

BIAK
Maite zaitut. maite zaitut.

ANDREA
Joshe Mari, maite zaitut.

JOSHE MARI
Andrea, maite zaitut.

CORO INTERNO
La, la, la, la.

III. Agerraldia 

(Gaizto sartzen da, Ahiztoa gerrian eta gabilarckin
dator menditik) 

GAIZTO
Bein bakarrik nai izan dut maitatu; bein bakarrik... 
Ta orduan, nere amoriyua bengantzan trukatu nuben. 
Oraindik, lotsak eroitzen naizen gaba beltza ura ezkero, 
mundu guziyak alde egin zidan; bakartasuna, 
beste lagunik ez det.
Andrea besterentzat izan litekela pentsatu... 
Iitzak zoro biurtzen nau. 

(Gaizto gabila gañean eserita eskuartean aurpegia
izkutatzen du) 

IV. Agerraldia 

JOSHE MARI
Gaizto: zu al zera? 
Dezio aundiya neukan zu ikusteko.

GAIZTO
Zer dezio dezu Andreagatik? 
Itz egin bearra baldin bada, 
au ez da mugaldiya.

JOSHE MARI
Ainbeste minberatzen al zaitu arrengatik itz egiteak?

GAIZTO
Ez, ez da ori; 
beste edozeiñ balitz beregatik itz egin bear lukena...
Baña, zuri ezin entzun nezake.

JOSHE MARI
Adi zazu, adi zazu: zergatik etziñan etorri erromerira?

GAIZTO
Bildur nitzalako arkitutzia Andreari 
diyola maitasuna besteren batek kendu nai ote zuben.

JOSHE MARI
Etziñan, bada egon urruti bera ere poztutzeko 
maite dubenarekin.

GAIZTO
Zein, Andreari?
Ez, ez; ori ezin liteke iñola ere.

JOSHE MARI
Berbera; begira: iturritxo onen oñean bera ta ni, 
juramentua eginda gatoz gure betiko amoriyuarena. 
Andrea, Andrea; Andrea beti izango da - jakin zazu -
izango da nerea, beti nerea.

GAIZTO
Oi! sekulan ere ez, ez ta ez...

(Gaiztok erdi tenteltua Joshe Mari jotzen du 
ahiztoarekin erortzen da) 

JOSHE MARI
Andrea, Andrea... a... a...

(Joshe Mari hiltzen da eta Gaiztok, 
ikaratuta ihes egiten du) 

EPILOGOA 

(Andrea, negarrez, Joshe Mari hilzen tokian, bere 
maitasunaren hitza eman zion leku bertan. Andreak 
ere hil nahi du, dagoeneko iritsi den negu gorriarekin 
batera; Joshe Marik jotzen zituen musika gozorik 
gabe eta orain isilik eta elurrari iheska dabiltzan txori 
alairik gabe bait dago.
Juan Cruz eta Txiki Andrearen bila datoz "Itsaso
guztiak ederrak ba dira ere, noiz behinka haserre
agertzen dira, bizitza guztiak noizpait tristeak
suertatzen dira..."
Elurra iritsi da, txabolarainoko bidea ezabatuz. 
Andreak han jarraitzen badu ez du izango itzultzerik. 
Txikik emakumeari beraiekin batera bihurtzeko erregua 
egiten dio, mendirik mendi ibiltzean, etsipenak 
ahaztuko zaizkiolako denboraren iraganaz.
Baina Andreak ezin du leku hura utzi. Handik alde 
egiteko eskatzen dio Aitonak, behin eta berriz, hainbat 
ahalegindu arren Andrearen bihotzera pozik ez duela 
ekarriko jakinik ere. Emakumeak, azkenean, bere 
baitzera enlaten du: Gaiztoren oroimena madarikatuz 
abiatzen da: "Non nahi ba zaude ere, zurekin izango 
dira beti nere etsipen eta saminak". 
Andrearentzat mendiak ez dira lehengoak, dagoeneko,
Joshe Marirekin batera bertan zehar ibiltzerik ez bait
du. Mendiek, besterik egiterik ez badute ere, bi artzaiak
gogoratu eta agian elkarren arteko maitasuna gordeko 
dute.
Beragan amaierarte egongo den Joshe Mari 
desagertuaz agurtuz amaitzen du Andreak) 

I Agerraldia 

ANDREA
Ementxen zan; iturritxo onen oñean, zenbat amoriyo
atzo; zenbat etzumena gaur; il nai det, det... 
Nnere Joshe Mari hil zán lekuan, bertan. 
Oroitza tristez betian gelditzen dan lekuan. 
Elurrezko estalki zabaltzen dator;
neguak dena ezkutatuko du. Errekatxo onek 
ez du jasoko amoriyozko bere jaiki erarik. 
Ain gutxi bidezko, txori txiki alai ayen doñu biguña ta 
pozgarriya beraren ur murmur gozoak mututuko dira: 
iritxi da negu beltza, bere kantuz betetako estalkiyakin. 
Bakartasuna ontan, naigabez beterik, gelditu da Joshe 
Mari bere maitasun egarria eman zion artzaiña.

II. Agerraldia 

(Juan Cruz eta Txiki sartzen dira) 

JUAN CRUZ
Andrea, Andrea: nun zera goizeko ordu obetan? 
Zure billa etorri gera; atoz, atoz, 
atoz zelaira arditxoari kontu artzera. 
Nere maite goxua: egizu negar. 
Andrea: gogoratu zaite asarrealdiko itxasorik ez den 
bezela, ala berian ez dala samindu gabeko bizitzarik 
Guazen, Andrea, elurrak bidea oso txuri; baña, 
lenbezela galdu zindezke bertan.

ANDREA
Zer ardura dit berarekin sufriketak bukatuko banituzke?
Zuazte, zuazte; utzi nazute ementxen bakar-bakarrik.

TXIKI
Atoz, Andrea, Zer, ez al nazu maite? 
Guazen; aitonarekin, ikusiko dezu nola, 
alde batetik bestera elkarrekin gabiltzala,
aztuko zaizun guztiya. 
Nik kontu egingo dizut eta, bear bada, 
nik ilko ditut zuri bildur eman lezateken otso guziyak. 
Zer, ez didazu erantzun, Andrea?

ANDREA
Ezin det alde egiñ emendik; ezin det, ez.

JUAN CRUZ
Nai zinduke pozkidatu, nere maitia, eta ezin det. 
Ez da ere errez egiten, batez ere biyotza 
menderatua daukanian neke tan miñ beraregatik. 
Andrea nerea: atoz, atoz.

ANDREA
Zeruak barkatu dezaizula. 
Gaitzo, zeran lekuan zerala; zure zain izango 
dira nere naigabe mingarri ta pena guziyak... 
Ixiltasun osoan bilduak gelditzen gerade; eta, 
udaberrian azaltzen diranian, alaitasuna ta biziya, 
orduan biok oroitza nai nuke gurutze maitean. 
Artzain buru txiki arren iroitza bakarra... 
Bai, nere Joshe Mari, Joshe Marirena; bai, gurutze onen 
oñean utzuriten det malkotan urtutako biyotz neria. 
Agur, denbora batian neretzat tiran 
poztasunezko lekuak; gorde itzazu, 
besterik ez bada, gure amoriyuen oroitzak. 
Joshe Mari, Joshe Mari: Begira zure Andreari.
Agur, Joshe Mari.



ACTO I 


Escena Primera 

(Choza de Juan Cruz, abuelo de los huérfanos 
Andrea y Txiki, los cuales se encuentran 
dormidos bajo un castaño) 

ANDREA
(Soñando)
¡Madre, tengo miedo!...
¿Por qué es tan malo?... ¡Las ovejas!...
¡Padre! ¡Padre!... ¡El lobo! ¡El lobo!

(Se despierta sobresaltada. Txiki también) 

TXIKI
¿Qué te pasa, Andrea?

ANDREA
No es nada... Txiki...

TXIKI
¿Estás llorando?... ¿Qué te sucede, Andrea?

ANDREA
Soñaba que estaba durmiendo junto a madre 
cuando de repente un lobo enorme se metió 
en el redil y atacó a las ovejas...
Ya se disponía a comerse una, 
cuando se oyó un disparo... 
Era nuestro padre... ¡y al disparar lo mató!

TXIKI
Andrea, tú recuerdas a padre...
¿Era muy fuerte, no?

ANDREA
¡Sí, y muy bueno!
Sin embargo, ahora estamos solos...

TXIKI
Es cierto... 
¡Qué tristeza el no haberlo conocido!...

ANDREA
¿Ves cómo tenía yo razón 
al no querer contarte mis sueños?

TXIKI
Andrea, siempre estaremos juntos... 
Yo seré tan fuerte como padre 
y cuidaré de ti.
¿Quieres?

ANDREA
Sí, Txiki, sí, eres muy bueno.
Yo también te quiero mucho.
Ahora, ve a ver lo que hace el abuelo, 
pero no le digas nada.

TXIKI
¿De qué cosa?

ANDREA
Pues... de lo que acabamos de hablar.

TXIKI
No, no le diré nada. 

(Txiki entra en la choza) 

Escena Segunda 

ANDREA
¡Aléjate, noche siniestra!
Deja paso al resplandeciente sol que,
naciendo de entre las montañas, 
iluminará estas maravillosas tierras.
Envuelve en tu oscura capa
todos los temores de esta pastora.
Queridas ovejas, amables compañeras, 
regocijaos en este nuevo amanecer;
Sosegadas, pastad en la pradera,
pues el sol os protege.
Valiente pastor, 
¡que suene tu melodía armoniosa,
pues ya el sol ilumina las montañas!
Pastorcillo, tu música alegra a las montañas 
tanto como a mi corazón.
¡Toca pastorcillo, toca, toca!

Escena Tercera 

(Juan Cruz, acompañado por Txiki, 
sale de la choza) 

JUAN CRUZ
Queridos hijos, habéis madrugado 
y eso es señal de que sois felices.

ANDREA
¡Ojalá y no hubiera sido así!

JUAN CRUZ
¿Por qué?

TXIKI
Nos sentamos debajo del castaño para observar 
a José Mari y... ¡nos quedamos dormidos!

ANDREA
¡Txiki, debemos ir con las ovejas!

JUAN CRUZ
No os alejéis demasiado.

ANDREA
No, nos quedaremos por aquí.

JUAN CRUZ
De acuerdo... ¡Hasta pronto, hijos míos!

ANDREA
¡Adiós, abuelo, adiós! 

(Andrea y Txiki se van por el camino del monte)

Escena Cuarta 

JUAN CRUZ
¡Qué vida mas placentera!
Lástima que sea tan corta...
¡Virgen y Madre mía! 
Aunque muchas veces tropiezo,
ya sabes que me acerco a ti lleno de devoción.
Como siempre, te pido que protejas 
a los que le han dado un sentido a mi vida.
Dame fuerzas, Virgen María, 
para seguir cuidando a esos dos pobre huérfanos.
Aunque yo sea un miserable, ¡escúchame, Madre!

(Se sienta) 

Escena Quinta 

(Aparece Kaiku cantando) 

KAIKU
¡La, la, la, la!...

JUAN CRUZ
¡Qué buen humor tienes hoy,
viejo amigo Kaiku!

KAIKU
¿Y por qué no?

JUAN CRUZ
Sí así es...
¿Cómo están los animales?

KAIKU
Me he quedado sin ninguno...
Se los he vendido todos a padre de Gaitzo.

JUAN CRUZ
¡Qué me dices!...
¿De qué vas a vivir?...

KAIKU
Se los he vendido con la condición 
de continuar viviendo en su casa...
¡Y además él me dará de comer!
¿Qué quieres que haga? 
Yo no tengo unos nietos que me cuiden, como tú.

JUAN CRUZ
Es verdad.
Cada uno debe procurarse su vejez...

KAIKU
¿Cómo están Andrea y Txiki?

JUAN CRUZ
Hoy, antes del amanecer, 
se han ido a dormir entre sus ovejas...

KAIKU
¡Qué muchachos, esos!...
Pero, yo querría hablarte de un asunto...

JUAN CRUZ
Será uno de tus cuentos... como siempre.

KAIKU
No, no creas. Yo también pienso en Andrea.
Conozco a un pastor que ha puesto los ojos 
en ella... Tiene mucho ganado y es honrado...
Pero ¿callas?
Pensaba que sería una buena noticia, 
pero veo que no ha sido así.

JUAN CRUZ
Ya te veo venir... 
Sé de quien me estás hablando.
¿Es que tu jefe intercede por su hijo?

KAIKU
Él ha sido el que se ha fijado en Andrea.

JUAN CRUZ
Me lo imaginaba... 
Él no se atreve a hablarme personalmente 
del asunto pues sabe 
que el chico es un vago.
Conozco de sobra sus intenciones 
y por eso me callo.

KAIKU
¡Olvídate del pasado!...
Ten en cuenta que 
cualquier día tú podrías faltar 
y la muchacha se quedaría sola...

JUAN CRUZ
Te agradezco tus palabras, Kaiku, 
pero piensa que yo no puedo imponer 
mi voluntad y menos aun con semejante gente... 
El dinero es importante, 
pero la felicidad es mucho más.

Escena Sexta 

ANDREA
(Fuera de escena) 
Valiente pastor, 
¡que suene tu melodía armoniosa,
pues ya el sol ilumina las montañas!

KAIKU
(En voz baja)
Ahí viene ella...
No te preocupes, yo le hablaré.

JUAN CRUZ
De acuerdo, pero ya sabes lo que pienso.

(Andrea sale) 

ANDREA
Padrino ¿aquí tan temprano?

KAIKU
Tú si que has madrugado,
pues ya estás de regreso.

ANDREA
Sí, es cierto, pero...
Hoy las pobres ovejas 
no podrán pastar mucho tiempo...
¡José Mari ha encontrado huellas de lobo!

KAIKU
Esa es una mala noticia.

JUAN CRUZ
Y Txiki, ¿dónde está?

ANDREA
¡Abuelo, él está loco de contento!

KAIKU
¿Y eso?

ANDREA
Ya sabe usted lo que le gusta la caza
y que no piensa mas que en su escopeta.
José Mari le ha dejado cazar pájaros.
¡Si lo hubiera usted visto
con su escopeta al hombro!
Se agachó como un gato, inmóvil... 
Esperó a que el pajarillo se acercase,
no le quitaba ojo de encima,
y cuando menos lo esperaba... 
¡le disparó!
Cómo corría gritando: 
¡le he dado, le he dado!

KAIKU
Estarás orgulloso... 
El chico ha salido al abuelo.

JUAN CRUZ
Desde luego que sí.
Iré a ver lo de ese lobo...

(Se marcha) 

Escena Séptima 

ANDREA
Padrino... ¡Cuéntame un cuento!

KAIKU
¡Pero, si en seguida los olvidas!...

ANDREA
Olvidarlos... ¡no!

KAIKU
Está bien, escucha.
Había una vez un pastor 
que pasó todo el verano 
ayudando a guardar las ovejas 
de una hermosa pastora. 
Llegó el invierno y,
con una tierna mirada,
se despidieron hasta la temporada siguiente.
Ella se sentó ante su choza 
con los ojos arrasados en lágrimas y...

ANDREA
¡Pobrecita!... ¿Por qué la abandonó el pastor?
¡Qué malo!
Y entonces, ¿qué es lo que ella hizo?

KAIKU
La encontraron allí sentada... esperando. 
Si no hubieran ido a buscarla, 
se hubiera quedado muerta allí mismo... Seguro.

(Andrea llora) 

¿Andrea, estás llorando?

ANDREA
No he oído nunca nada más triste.

KAIKU
Pero, ¡si tan sólo es un cuento!

ANDREA
Sí, pero no puedo evitarlo.

KAIKU
(Con ternura)
¡Olvídate de esa historia!
Y ahora, me debo de ir, me espera Gaizto.
¡Hasta pronto, Andrea!

(Se marcha) 

Escena Octava 

ANDREA
(Pensativa y triste) 
En lo alto del monte, 
¡una linda muchacha y un pastor!...

JOSÉ MARI
(Fuera de escena)
¡Andrea!

ANDREA
¡Un joven pastor!

Escena Novena 

ANDREA
¡Hola, no te esperaba!

JOSÉ MARI
¡Malas noticias!... 
Esta mañana, en el río, he visto huellas de lobo.

ANDREA
¿De lobo?

JOSÉ MARI
¡Sí, de lobo!

ANDREA
¡Qué desgracia!... ¡Pobres ovejas!

JOSÉ MARI
No te preocupes que yo daré buena cuenta de él.
Debo seguir, Andrea, subo al monte.

ANDREA
¿Tardarás mucho?

JOSÉ MARI
No, estaré de regreso pronto.
¡Adiós, Andrea!

ANDREA
¡No tardes!

JOSÉ MARI
¡Volveré nada más pueda!

ANDREA
¡Estoy sola!... ¡No tardes!

Escena Décima 

(Entran Gaizto y Kaiku; José Mari, que 
les ve llegar, se oculta entre los árboles 
y observa) 

KAIKU
¡Aquí está Andrea!

GAIZTO
¿Qué haces, Andrea?

ANDREA
(Que prepara la comida)
La comida... como siempre.

KAIKU
Gaizto, ya podemos comer... ¿No es verdad?

GAIZTO
¡Sí, desde luego!... ¿No nos ofreces nada?

KAIKU
¿No respondes?

ANDREA
Os queréis burlar de mí.

KAIKU
¿Dónde está Juan Cruz?

ANDREA
Ha ido con Txiki al monte de los buitres.

KAIKU
¡Yo también voy par allá!
Pronto estaré de regreso... ¡Adiós!

(en voz baja, a Gaizto) 

Os dejo solos. 

(En voz alta) 

¡Adiós!

(Se va) 

Escena Undécima 

GAIZTO
Estamos solos, Andrea.
Quiero que sepas que todo lo mío puede ser tuyo.
En el monte tengo un gran rebaño y, 
si tú quisieras, podría unirlo al tuyo 
y así, entre los dos, formaríamos uno muy grande.
Tú te encargarías de él y la gente se moriría 
de envidia al ver que tú eras la dueña de todo. 
Puedes contar conmigo para lo que quieras, 
siempre seré amigo tuyo y estaré a tu lado.

ANDREA
Agradezco tu ofrecimiento.
Aprecio en mucho a mis ovejas 
y si las junto con las tuyas, Gaizto, 
quizás el rebaño fuera excesivamente grande 
para un solo pastor
y eso no sería bueno...

GAIZTO
¿Qué me quieres decir?

ANDREA
Que aunque me ofrezcas muchos bienes, 
mi corazón no me pertenece.

GAIZTO
Parece que José Mari, que no se aparta 
ni un instante de ti, ya ha conseguido su rebaño.

ANDREA
No, Gaizto, no, 
por ahora no necesito del amor de nadie; 
estoy muy bien así...

GAIZTO
Te arrepentirás. ¿Qué otra cosa 
te ha podido ofrecer ese estúpido de José Mari 
sino unos cuantos animales famélicos?

ANDREA
Pero, ¿qué te ha echo José Mari 
para que hables así de él?

GAIZTO
Tengo mis motivos...

ANDREA
Si se enterara de lo que andas diciendo de él, 
no te perdonaría... ¡ni yo tampoco!

GAIZTO
(Agarrando a Andrea). 
¿Y dices que no tienes nada que ver con ése?...
¡Mentira!

Escena Duodécima 

(José Mari sale de su escondite y se abalanza
sobre Gaizto. Tras un forcejeo, José Mari 
derriba a Gaizto. Andrea sale corriendo por 
el camino por el que se fueron Juan Cruz 
y Txiki, llamando a gritos a su abuelo) 

ANDREA
¡Abuelo! ¡Abuelo!

(Casi inmediatamente, aparece Juan Cruz 
que se precipita sobre los luchadores) 

JUAN CRUZ
¡José Mari! ¡José Mari!

(Al oír a Juan Cruz, José Mari suelta a Gaizto) 

JUAN CRUZ
¡José Mari, suéltalo!... 
¡Vete, Gaizto!

(Gaizto se marcha con mirada torva) 

¡Se acabó la paz en estos montes!...



 ACTO II 


(Aparece Juan Cruz y contempla con arrobo 
el lugar donde vive Andrea; no puede dejar 
de pensar en ella ni un solo instante, no para 
de decir "Andrea, te quiero" "Te quiero" 
José Mari sale y aparecen Andrea y Juan Cruz. 
El abuelo le pregunta si está preocupada 
por lago, a lo que ella responde que no, 
que siente una gran paz. Juan Cruz se 
despide de su nieta y entra en la choza 
para descansar.
Aparece Txiki y Andrea le pregunta por 
el paradero de José Mari, a lo que aquel 
responde que salió a la cabeza de todos 
los vecinos en busca del lobo y que sin
embargo, Gaizto, ha sido el único en no 
salir hacia el monte. Andrea le cuenta a 
Txiki que José Mari derribó a Gaizto.
Se oye acercarse el ladrido de los perros 
que siguen el rastro del lobo. Entra 
José Mari y le dice a Andrea que no 
tenga miedo pues él está cerca. 
Txiki y Andrea van al redil para proteger 
a sus ovejas; José Mari se oculta para 
esperar al lobo. Al oír que algo se mueve 
entre la maleza, Txiki efectúa un disparo. 
Juan Cruz sale de la choza y, por otro lado, 
aparecen José Mari y Kaiku con el lobo muerto. 
Txiki explica que disparó al ver que algo se 
movía entre la maleza. Juan Cruz se dirige 
hacia los matorrales y descubre a una oveja 
muerta, pero no por los dientes del lobo ni por 
un disparo, sino por una navaja que hay en el 
suelo y que pertenece a Gaizto que si duda ha 
intentado vengarse de Andrea. José Mari sale 
corriendo y cuando Andrea le pregunta que a 
donde va, él le responde que en busca de Gaizto) 

Escena Primera 

JOSÉ MARI
¡Cuánta dicha se respira aquí!
Por muy grande que sea el mundo,
aquí yo lo encuentro todo.
Desde que el amor se apoderó de mí, 
vago por los montes y valles 
sin poder alejarme de tu choza.
Las noches se me hacen eternas 
y no hay un solo día en que no diga: 
"¡Andrea, te quiero!"

(Se marcha) 

Escena Segunda 

JUAN CRUZ
Andrea, te noto preocupada, ¿qué sucede?
Puedes confiar en mí, pues aunque viejo, 
tengo el corazón aún joven 
y dispuesto a aconsejar 
a las jóvenes como tú.

ANDREA
No tema abuelo, no tengo ningún pesar...
Me encuentro muy bien.

JUAN CRUZ
¿De verdad? 
Las preocupaciones hay que verterlas
si verdaderamente quieres encontrar consuelo.
Tú aún eres joven,
no esperes a llegar a ser un viejo 
como yo.

ANDREA
Abuelo, ¡qué bueno es usted!

JUAN CRUZ
(abrazándola)
¡Está bien!...
Ahora me iré a dormir para estar fresco 
esta noche y poder cuidar del rebaño...

(Entra en la choza) 

Escena Tercera 

ANDREA
Txiki, ¿sabes dónde está José Mari?

TXIKI
Se marchó en busca del lobo...
No he podido evitar una congoja
cuando lo he visto salir.

ANDREA
¿Iban muchos?

TXIKI
Casi todos los mozos... menos Gaizto.

ANDREA
Quizás... es que no estaba.

TXIKI
Yo mismo lo vi...

ANDREA
Siempre será el mismo...

TXIKI
Sí, es una mala persona.

ANDREA
¿Sabes que peleó con José Mari?

TXIKI
Sí, me lo han contado.
Si no llega a aparecer el abuelo,
allí mismo José Mari lo hubiera ahogado.
¡Qué fuerte es! ¿Verdad?
Yo lo tengo en alta estima
¿y tú, Andrea?

ANDREA
¿Quieres tocar el chistu para mí?

TXIKI
¡Por supuesto que sí!
Verás lo que me ha enseñado José Mari...

JOSÉ MARI
(Fuera de escena) 
¡Andrea!

ANDREA
¡Ahí llega José Mari!

TXIKI
¿Estás segura?
Siempre te imaginas que oyes su voz...

JOSÉ MARI
(Mas cerca) 
¡Andrea!

ANDREA
¡Sí, es él!

(Entra José Mari) 

Escena Cuarta 

JOSÉ MARI
¡Vengo casi sin aliento, Andrea!
Los perros han seguido 
el rastro del lobo hasta aquí.

ANDREA
¡Ay, qué miedo!

TXIKI
(haciendo ademán de disparar con la escopeta)
Si lo veo... ¡Ya verás!

JOSÉ MARI
No te preocupes, Andrea.
Yo estaré por aquí... cerca de ti.

(José Mari se marcha)
(Se oyen gritos en el monte) 

Escena Quinta 

(Noche cerrada) 

ANDREA
(Preocupada)
¡Vamos a llamar al abuelo!

TXIKI
No te preocupes...
Piensa que José Mari no anda lejos.

ANDREA
¡No aguanto más!
Tengo miedo, Txiki... 
¡Escondámonos tras aquel árbol!

(Se esconden tras el castaño) 

TXIKI
Desde aquí podremos vigilar el rebaño...

(Gaizto se aproxima sigilosamente al redil y 
toma una oveja para matarla con su cuchillo)
(Andrea y Txiki confunden a Gaizto con el lobo) 

ANDREA
¿Qué es eso?
¡Txiki, Txiki, ahí!... ¡Mira!... ¡Ahí!...

TXIKI
¡Va a comerse una oveja!...

(dispara)
(Gaizto huye y Juan Cruz al oír el disparo
sale de la choza) 

JUAN CRUZ
¿Qué sucede? ¿Quién ha disparado?

TXIKI
¡He sido yo, abuelo!... ¡Le he disparado al lobo!

JUAN CRUZ
¿Dónde?

TXIKI
¡Ahí, en la cerca!

JUAN CRUZ
¿Seguro que era el lobo?

(Se oyen gritos y disparos en el monte)

¡Han matado al lobo!... ¡Ahí lo traen!

(Aparecen José Mari y los pastores que traen 
al lobo muerto con gesto de triunfo. Juan Cruz, 
Andrea y Txiki se aproximan a ellos) 

ANDREA
¡José Mari! 

(José Mari deja el cadáver del lobo 
a los pies de Andrea) 

JOSÉ MARI
¡Aquí está lo que te quitaba el sueño!

ANDREA
No, eso no es todo...

TXIKI
¡Qué sucede !

(Kaiku, que ha llegado con los pastores, a Txiki) 

KAIKU
¿Has visto al lobo?

TXIKI
Sí... y también le disparé.

KAIKU
¿Tú?

TXIKI
Sí... un poco antes que vosotros.

JOSÉ MARI
¿Cómo?... 
No es posible... No ha podido pasar por aquí.

ANDREA
Sí, nosotros lo vimos...

JUAN CRUZ
Parece que merodeaba por aquí...

KAIKU
¿Dónde lo viste, Txiki?

TXIKI
Desde ahí arriba os lo contaré.

(al aproximarse, encuentran una oveja muerta) 

¡Abuelo!... ¡Abuelo!... ¡Mire lo que hay aquí!

KAIKU
¿Otro lobo?

JOSÉ MARI
¡Txiki tenía razón!

JUAN CRUZ
Pero, Txiki...
¡Esta herida no es de lobo!

(Kaiku encuentra un cuchillo) 

KAIKU
¿Qué es esto?... ¡Un cuchillo!
Creo que sé de quien es...
¡Del hijo de mi jefe!

JOSÉ MARI
¿De Gaizto? 

(José Mari le arrebata el cuchillo 
y sale corriendo) 

ANDREA
¿A dónde vas, José Mari?

JOSÉ MARI
(Desde el camino)
¡A buscarlo!... ¡A buscarlo!

(José Mari sale) 



ACTO III

 
(Día de fiesta en el valle. Los pastores y 
campesinos llegan bailando y cantando: 
"Las tardes otoñales son cortas, bailemos y 
cantemos" Entran en la iglesia para asistir a 
la ceremonia, donde entonarán el "Ave María". 
Al terminar el oficio religioso, se dispersan. 
José Mari le pide a Andrea que no se marche 
aún, pero ella le responde que su abuelo la está 
esperando intranquilo, pues ya casi es de noche. 
José Mari le declara su amor por ella: "Desde 
que éramos niños y corríamos tras las ovejas, 
hemos crecido juntos casi sin darnos cuenta. 
Al llegar el invierno, nos decíamos adiós, pero 
nuestras miradas estaban pletóricas de cariño".
Andrea, se siente cohibida y no sabe qué 
contestar, aunque su mirada refleja el intenso
amor que siente por José Mari.
Andrea y José Mari se declaran por fin su mutuo 
amor, aunque sus labios permanecen cerrados, 
son sus corazones los que hablan. Ambos, 
cogidos de la mano se dirigen hacia la choza 
de Andrea.
Aparece Gaizto y canta apesadumbrado que 
desde su amor lo trocó en venganza, vive lejos 
y apartado de todos. Vive en soledad y los celos 
lo atormentan. Cuando José Mari y Andrea 
llegan, le preguntan el por qué no ha asistido a 
la ceremonia de la iglesia. Gaizto les responde 
que no puede soportar ver a Andrea con otro 
y José Mari le responde que a partir de ahora, 
sólo la verá con él, pues se han declarado su 
mutuo amor.
Gaizto, fuera de sí, no puede contenerse y 
golpea con su hacha a José Mari, que cae 
al suelo ensangrentado. Andrea grita 
despavorida mientras Gaizto sale huyendo) 

Escena Primera 

(La plaza de la aldea; a la derecha, la ermita; 
a la izquierda, una fuente. Poco a poco los 
pastores van llegando para la fiesta) 

PASTORES
Venimos aquí por todos los caminos 
para cantar y bailar en la verbena.
¡Cantemos y bailemos!
Aunque las tardes otoñales sean cortas, 
olvidaremos todas las penas y fatigas.
¡Cantemos y bailemos!
Todo el valle anda fiesta.
Todos los años nos reunimos aquí 
para cantar y bailar.

UN PASTOR
¡Yo no pararé de bailar!

PASTORES
¡Ja, ja, ja!

UN PASTOR
¿Y cantar?... ¡Tampoco dejaré de hacerlo!

PASTORES
¡Ja, ja, ja, ja!
Todo el valle anda fiesta.
Todos los años nos reunimos aquí 
para cantar y bailar.
Hemos caminado muy aprisa 
para poder llegar a tiempo a la verbena.
¡Cantemos y bailemos!
Aunque las tardes otoñales sean cortas, 
olvidaremos todas las penas y fatigas.
¡Cantemos y bailemos!
Pero ya suenan las campanas de la ermita,
entremos ahora a rezar 
que ya habrá tiempo después de cantar y bailar. 

(Los pastores entran en la pequeña ermita, los 
que no caben dentro se arrodillan fuera) 

Ave Maria 
(Desde dentro de la ermita) 
Ave Miría, grati plena; 
Dominus tecum, 
bene dicta tu in mulieris...

PASTORES
Todo el valle anda fiesta.
Todos los años nos reunimos aquí 
para cantar y bailar.

Baile del Aurresku. 

Ariñ Ariñ 

Baile (por parejas) 

(Al sonar la campana del Ángelus, cesa el baile) 

PASTORES
Hemos caminado muy aprisa 
para poder llegar a tiempo a la verbena.
¡Cantemos y bailemos!
Aunque las tardes otoñales sean cortas, 
olvidaremos todas las penas y fatigas.
¡Cantemos y bailemos!
Hemos caminado muy aprisa...

Escena Segunda 

(Anochece. Todos salen menos Andrea y 
José Mari) 

JOSÉ MARI
¡No te vayas, Andrea!... Quisiera hablarte.

ANDREA
Ya es de noche... mi abuelo estará preocupado.
Si quieres mañana...

JOSÉ MARI
No, Andrea, no.
Será sólo cuestión de un momento.

ANDREA
Está bien, ¿qué quieres decirme?

JOSÉ MARI
¿Y aún melo preguntas?...
Me resultaría difícil poder decírtelo 
si no lo leyera en tus propios ojos.

ANDREA
¿Qué dices, José Mari?... No te entiendo.

JOSÉ MARI
¿Recuerdas que cuando éramos niños
siempre corríamos tras las ovejas 
hasta que se quedaban sin resuello?
Luego, tras meterlas en el redil,
felices seguíamos jugando.
Todos los días íbamos juntos a recoger el ganado.
Mas tarde, llegamos a ser tú, una muchacha,
y yo un hombre.
Qué emoción sentía cuando,
primero andando y luego corriendo,
bajaba por el monte hasta llegar a tu cabaña
Desde mucho antes de llegar, gritaba: "¡Andrea!" 
y siempre oía la misma respuesta: "¡José Mari!" 
Entonces tocaba alegre mi chistu para hacer saber 
a todos que era yo el que iba a tu encuentro.
Yo sufría con tus penas 
y me alegraba con tus dichas.
Al llegar el invierno, y separarme de ti la nieve,
mi corazón quedaba herido con tu recuerdo.
"¡Hasta el año que viene!" me decías.
Nuestra última mirada, la mirada del adiós,
expresaba todo el cariño que sentíamos,
expresaba, más que mil palabras,
nuestro amor... ¡Te amo!

ANDREA
¿Qué es lo que yo siento?
¿Acaso no lo puedes leer en mis ojos?
¿Qué más te puedo decir 
que ellos no te lo hayan dicho antes?

JOSÉ MARI
¡Andrea, ven, ven!

AMBOS
Mantengámonos unidos para que desde hoy 
en adelante sólo exista la belleza de nuestro amor.
Aunque nuestros labios permanezcan mudos, 
nuestros corazones proclaman nuestro amor.
Permaneceremos por siempre unidos...
¡Sí, te quiero, te quiero!

ANDREA
¡Mi José Mari!

JOSÉ MARI
¡Andrea mía!

ANDREA
¡Te quiero!

AMBOS
¡Te quiero, te quiero!

ANDREA
¡José Mari, te quiero!

JOSÉ MARI
¡Andrea te quiero!

CORO INTERNO
¡La, la, la, la, la!

Escena Tercera 

(Entra Gaizto; viene del monte cargado con 
un haz de leña, el hacha al cinto) 

GAIZTO
Sólo he amado una vez y...
¡convertí mi amor en venganza!
Desde aquella aciaga noche,
todos me eluden... ¡vivo en soledad!
Cuando pienso que Andrea
pueda llegar a ser de otro...
¡Sólo de pensarlo me.!..

(Se sienta sobre el haz de leña y oculta la cara
entre sus manos) 

Escena Cuarta 

JOSÉ MARI
¡Gaizto!... ¿Eres tú?... 
Deseaba verte.

GAIZTO
Aunque Andrea me desprecie, 
si deseas hablarme,
puedes hacerlo.

JOSÉ MARI
¿Acaso te duele tanto?

GAIZTO
No, no es eso...
Si hubiese sido cualquier otro,
pero a ti no puedo perdonártelo.

JOSÉ MARI
¿Por qué no estuviste en la verbena?

GAIZTO
Por que n podía soportar la idea 
de que Andrea estuviera con otro.

JOSÉ MARI
Pues ahora no estás lejos 
del que ella prefiere.

GAIZTO
¿Quién, tú?
Eso si que no puede ser...

JOSÉ MARI
Pues debes saber que aquí, aquí mismo,
Andrea y yo nos hemos declarado 
nuestro profundo amor.
Entérate de una vez... ¡Andrea siempre será mía!

GAIZTO
¡Oh, eso si que no!...

(Gaizto, fuera de sí, descarga un hachazo 
sobre José Mari que cae) 

JOSÉ MARI
¡Andrea, Andrea!... An... An...

(José Mari expira y Gaizto, al darse cuenta de 
lo que acaba de hacer, huye) 

EPÍLOGO 

(Andrea acude horrorizada junto a 
José Mari, que yace en el mismo lugar 
donde ella le juró su amor. Desea con toda 
su alma la muerte, pues ya no escuchará en 
los fríos inviernos, la voz de José Mari que se 
ha marchado para siempre.
Llegan Juan Cruz y Txiki en busca de Andrea.
"Todos los mares, incluso los más bellos, se 
agitan alguna vez; todas las vidas, incluso las 
más alegres, conocen alguna vez la desdicha"
La nieve cae abundantemente y de un momento 
a otro borrará el camino de regreso a la choza. 
Si Andrea permanece allí no podrá volver.
Txiki la anima a ponerse en pié y caminar, 
pues así se le olvidarán las penas.
Andrea no quiere alejarse de allí. El abuelo
le insiste aunque comprende que nada podrá 
ya alegrar el corazón de la muchacha. Andrea, 
finalmente, consiente en marchar con ellos.
A pesar de todo, perdona a Gaizto asegurándole 
que siempre, esté donde esté, le acompañarán 
su dolor y tristeza.
Los montes y valles ya no serán los mismos 
para ella, pues siempre le faltará la compañía 
de José Mari... Si embargo, ellos, guardarán 
el testimonio del amor mutuo entre los dos 
pastores.
Andrea parte despidiéndose de José Mari, 
al que ya no volverá a ver nunca mas) 

Escena Primera 

ANDREA
¡Aquí mismo!...
Al pie de esta fuente quiero expirar. 
En el mismo lugar donde 
mi José Mari cayó muerto. 
¡Cuánto amor ayer y cuánto vacío hoy!
Está nevando y pronto todo desaparecerá.
Ni siquiera este arroyo quedará 
como testigo de nuestro amor.
Ya la dulce y alegre canción de los pajarillos
enmudecerá, ante la llegada del oscuro invierno.
Llena de pena y congoja, permanecerá la pastora 
recordando el ardiente amor de José Mari.

Escena Segunda 

(Entran Juan Cruz y Txiki) 

JUAN CRUZ
Andrea, Andrea: ¿todavía a esta hora aquí?
Hemos venido a buscarte para que vayamos
al prado a dar de comer a las ovejas.
Mi querida niña: Así como todos los mares, 
incluso los más bellos, se agitan alguna vez; 
todas las vidas, incluso las más alegres, 
conocen alguna vez la desdicha.
Vamos, la nieve ya casi ha cubierto el sendero.

ANDREA
Mejor... ¡Así acabarán de una vez mis penas!
Marcharos... dejadme sola.

TXIKI
Vamos, Andrea. ¿es que ya no me quieres? 
Caminando junto al abuelo, de aquí para allá,
te distraerás y se te olvidarán las penas.
Yo siempre cuidaré de ti y si fuera necesario,
mataré a todos los lobos que te puedan asustar.
¿Qué dices, Andrea?...
¿No me respondes?

ANDREA
No puedo marchame de aquí... no puedo.

JUAN CRUZ
Nada desearía tanto como poder alegrarte...
Pero no es fácil, pues mi corazón 
siente la misma congoja que tú.
Vamos, Andrea... Vamos, chiquilla...

ANDREA
Gaizto, que Dios te perdone, 
aunque... allá donde fueres 
te acompañarán mi dolor y tristeza.
¡Adiós querido monte, testigo de nuestro amor!
¡Adiós, queridos valles, quedaos sumidos 
en el profundo silencio invernal!
De nuevo llegará la primavera y volverá a 
renacer la alegría por todas partes, excepto en mí.
Sin José Mari, mi vacío corazón estará sumido 
para siempre en un amargo llanto.
¡Montes y valles, conservad siempre 
el recuerdo de nuestro amor!
¡José Mari, aquí tienes a tu Andrea!
¡Adiós por siempre José Mari, adiós!




Digitalizado en 2006